Trots att Leon är inne i en riktig pissig och trotsig period just nu så är det så skönt att vara själv på kvällarna. Båda barnen sover sen några timmar tillbaka och jag kan i godanro gå runt och pula, anteckna lite ideér gällande hemmet osv, kika runt på nätet m.m. Det är skönt och härligt.
Åter till att Leon är som han är just nu, det gapas och skriks och tårar sprutar! Blir man galen eller blir man galen?! "Du är dum mamma" "Du kan vara tyst nu mamma" "Jag vill inte prata med dig nu så var tyst" m.m.m.m. Jag kan fortsätta i en evighet, gällande barnen så har jag ett väldigt bra tålamod men tillslut så kokar även jag över och lugnet försvinner helt och hållet. Man blir galen helt enkelt. När det är läggdags så vill han inte gå och lägga sig, men det är inte där problemet eller snarare konflikterna startar utan det är senare efter nattningen. Man säger godnatt i lugn och ro och alla är nöjda och glada, efter ca 20 min så hörs ett litet ljud såhär "maaamma" "paaappa", man går upp och han säger att han inte vill sova. Efter lite prat så går man ner igen och sedan fortsätter det och efter 20:e ropet efter mamma eller pappa så går man upp lagom irriterad och säger åt honom på skarpen att vara tyst och att det är dags att sova, alla barn sover nu bla bla blabla... Det är då det börjar, han faller i gråt och snyftar fram "du får inte vara arg på mig mamma, jag blir faktiskt ledsen då".
Att vara förälder är inte lätt och jag hoppas för gudsskull att jag aldrig påstått det heller!

Fast mina monster driver mig till vansinne både en och två och tre gånger om dagen så somnar jag alltid med ett leende på läpparna och med tanken att jag älskar mina barn så otroligt mycket att det inte går att beskriva!