När man 3 år och inte sover middag längre på dagarna plus att det är varmt ute och fullfart från morgon till kväll så förstår man att man kan bli extremt trött och arg när kvällen väl kommer. Men för det behöver man väl ändå inte börja stortjuta såfort mamma säger nej eller liknande?! Eller skrika och gråta så högt att lillasyster vaknar?! En sån kväll har vi haft, barnen badade efter middagen och var nöjda och glada, vid 18 kom Fia förbi och vi satte oss ute med varsin kopp kaffe. Jag gick upp och la Joline efetr en stund som somnade direkt, Leon var lugn och harmonisk och tittade på tv. Efter en stund så börjar han släpa ut en massa prylar och ja sa då åt honom att han inte fick och så bar jag in det igen varpå han börjar skrika och gråta och Joline vaknar och är ledsen, får henne att somna om och går ut och sätter mig igen. Leon börjar springa runt runt runt och jag säger till Fia att "nehe nu är klockan 20 och det är läggdags för den lille herren", hon cyklar hem och jag går upp och lägger Leon. Joline vaknar och är ledsen och jag säger god natt till Leon och går sedan in till Joline, just precis som hon har somnat börjar Leon vråla "maaamma maaamma!!", Joline vaknar IGEN och är ledsen. Då säger jag jag åt Leon på skarpen och han bli såklart jätte ledsen men jag stänger bara dörren och går in till Joline igen, hon somnar om efter mycket vyschande osv. Leon blev tyst efter någon minut när jag stängt hans dörr och somnade, jag går ner och sätter mig vid tvn varpå Joline vaknar IGEN och ledsen. Då orkade jag inte mer så jag bar in henne till våran säng och la mig bredvid henne och hon somnar direkt och säver där än utan problem. Där får hon väl sova om hon är nöjd.
Inget att klaga över egentligen men varför ska det vara såhär bara för att man är ensam hemma med barnen?
Nu ska jag sätta mig i soffan och ta en alvedon och vänta på att min huvudvärk går över sen ska jag krypa ner bredvid Joline.