Joline var beräknad 11 Augusti men inte kom hon då inte. Åtta långsamma dagar senare vaknar jag upp vid 4.30 den 19 Augusti av att jag har små små värkar, jag försöker slappna av och bökar runt i sängen till klockan 8 då en pigg och glad Leon vaknar. Fredrik är ledig och frågar hur jag mår och jag berättar då att värkarna har satt igång, båda är är glada och känner att äntligen vill bebis komma ut.
Fredrik lämnar Leon på dagis och dagen rullar på helt normalt, jag plockar och donar här hemma men får stanna upp då och då och ta ett par djupa andetag tills värken går över. Leon kommer hem klockan 12 och vid 17 ringer jag mamma och berättar att värkarna satt igång och att Leon nog måste sova hos dem inatt, en glad och ivrig mormor kommer hit strax efter 17 och hämtar Leon. Jag packar väskan till honom i godan ro medans värkarna tilltar alltmer, måste stanna upp och "flåsa" var fjärde minut kanske, mamma blir nervös och säger åt mig på skarpen "nu måste du ringa in Lina!" men jag är lugn och glad och talar om för henne att det inte är någon fara men när mamma och Leon lämnat oss så tycker till och med Fredrik att det är dags att ringa för det är ju ändå andra barnet och det kan gå riktigt fort denna gång.
Han ringer och BM som han pratar med tycker att vi ska åka in eftersom jag ändå haft värkar under hela dagen, det är bara för mig att ge med sig och vi åker in, i bilen sätter värkarna igång på allvar och jag har ont men är lugn och harmonisk. Klockan 18.30 anländer vi och får komma in på rummet direkt, de sätter CTGkurva och värkarna blir bara tätare och tätare, jag har riktigt ONT nu och vrider och vänder mig i sängen.
Provar lustgas men som när jag födde Leon så får jag panik när jag känner att det börjar snurra i huvet så den hivar vi och fortsätter andas lugnt och fint, när klockan åtta så måste jag gå och kissa vilket jag gjorde typ 25 ggr mellan 20-21.30 och det resulterade i kanske 4 droppar max! Vid 21 så kommer BM för att undersöka hur mycket jag öppnat mig och jag stönar nånting i stil med att "med min tur så har jag väl bara öppnat mig 2-3 centimeter", BM ch Fredrik skrattar bara åt mig och tycker jag är lite väl negativ. BM ler sedan mot mig och talar om att jag har öppnat mig ca 8-9 centimeter, ett stort "YES" hörs från mig och Bm säger åt oss att ringa på klockan om jag känner att det börjar trycka på. Jag känner ett enormt tryck när klockan är 21.30 och börjar krysta, Fredrik trycker på knappen, in kommer BM och tre till, de tar hål på fostervattenhinnan och vattnet forsar ut medans jag krystar. Fredrik och en sköterska hjälper mig av med kläderna jag har på mig och sedan fortsätter processen för att bebis ska komma ut.
5krystvärkar senare kommer en arg och förbannad bebis ut och läggs upp på mitt bröst, Fredrik och jag gråter av lycka av att ännu en gång lyckats åstadkomma något så underbart och vackert! Alla grattulerar och BM frågar om vi hann se vad det var för kön men varken jag eller Fredrik hann så jag lyfter upp det lilla knytet och ser att det är en flicka. Vänder mig om mot Fredrik med ännu mer tårar och säger "älskling det är en flicka" ytterligare ett par tårar rann och sedan klippte en mycket stolt nybliven tvåbarnsfar navelsträngen.

De frågar om vi har nått namn åt våran lilla tjej och Fredrik och jag säger i mun på varandra "Joline", 21.44 föddes en stor tjej som som vägde hela 4545 g och var 51 lång.
De undersäker mig och det visar sig att jag inte spruckit nånting så inga stygn behöver sättas, nu kan vi bara njuta av vårat nya lilla underverk och avnjuta den goda grattisbrickan som rullas in. Runt 01.30 tiden så får vi komma till ett rum på BB där vi ska sova kvar, skickar iväg ett sms till mamma om att lillasyster är här sen sätter Fredrik på radion. Låten som spelas när han sätter igång den är Dolly Parton med Joline, vi börjar skratta och säger att det verkligen är menat att våran tjej ska heta Joline.

Dagen efter vill jag bara hem så efter läkarundersökningen på Joline så packar vi ihop oss och hoppar in i bilen och rullar hemåt vid 11.30, hemma väntar en spänd och förväntansfull nybliven storebror som tar emot sin lillasyster med öppna armar!=)

Båda mina förlossningar har varit underbara och gått kanon verkligen och även relativt snabbt. Men jag måste säga att Jolines vr jobbigare, allt hände så snabbt när vi väl kom in och värkarna var så täta att man knappt hann andas och pusta ut emellan. Men som alla säger så är det oftast så med andra barnet, allt går lite lugnare till när man är förstföderska.