Barn till salu!
Ja idag skulle jag kunnat sälja mina barn till högst bjudande eller rättare sagt skänkt bort dem. Det är väl lite tabu att säga så men alla föräldrar vet vad jag talar om!
Allt rullade på kanon bra och dagen har i största allmänhet varit toppen som det brukar vara, men lagom vi kom hem från mina föräldrar så bröt Leon ihop totalt. Det började redan på hemvägen, Joline somnade i vagnen vilket inte gjorde nånting då hon var jättetrött och gnällde hemma hos sin mormor och morfar. Leon däremot fick värsta damputbrottet och var helt galen, bara skrek och skrek. Han var så trött vilket jag förstår men hem var vi ju tvungna att komma! Vid macken gav han iaf upp och satt på sin cykel och tjurade, ni kan ju glömma att jag är den föräldern som stannar och ber honom att komma eller mutar honom när han beter sig sådär, haha glöm det! Det går fet bort! Jag fortsatte helt enkelt att gå, när jag kommit en bra bit hör jag ett illvrål och inser att Leon gripits av panik när han insåg att jag verkligen gått och inte tänker komma tillbaka, jag stannar och ropar åt honom att komma. Han kommer i en jäkla fart och trampar bredvid mig hela vägen hem, men han fortsätter att tjura. Väl hemma så hjälper han mig att hacka korv (middag idag korvstragonff och ris), men så helt plötsligt en tvär omvändning och han får ett ryck och blir helt förstörd och bara gråter och skriker varpå Joline vaknar ute i vagnen och är lika arg hon. Just då i det ögonblicket så kände jag bara att "nej nu ger jag upp, jag säljer dessa två monster på auktion." eller "vad har jag gjort för fel, vart brast det i uppfostran?" nu vet jag också att alla barn gör såhär men man känner sig bara så maktlös och orklös vissa dagar.
Summan av kardemumman blev iaf att Leon däckade på soffan strax innan 17 och sover fortfarande fast i sin säng, han vaknar nog mellan 06-07 imorgonbitti. Joline var arg för att hon var hungrig och hon åt två stoora portioner med korvstroganoff och ris sen blev det duschen för henne och nu är hon så nöjd och glad och ska alldeles strax gå och lägga sig.
Jag kom fram till att jag älskar mina barn nått så oerhört men ibland måste man få klaga och tycka att ens underbara monster är riktiga terrorister som bara vill att deras mamma ska gå ihjäl.
Allt rullade på kanon bra och dagen har i största allmänhet varit toppen som det brukar vara, men lagom vi kom hem från mina föräldrar så bröt Leon ihop totalt. Det började redan på hemvägen, Joline somnade i vagnen vilket inte gjorde nånting då hon var jättetrött och gnällde hemma hos sin mormor och morfar. Leon däremot fick värsta damputbrottet och var helt galen, bara skrek och skrek. Han var så trött vilket jag förstår men hem var vi ju tvungna att komma! Vid macken gav han iaf upp och satt på sin cykel och tjurade, ni kan ju glömma att jag är den föräldern som stannar och ber honom att komma eller mutar honom när han beter sig sådär, haha glöm det! Det går fet bort! Jag fortsatte helt enkelt att gå, när jag kommit en bra bit hör jag ett illvrål och inser att Leon gripits av panik när han insåg att jag verkligen gått och inte tänker komma tillbaka, jag stannar och ropar åt honom att komma. Han kommer i en jäkla fart och trampar bredvid mig hela vägen hem, men han fortsätter att tjura. Väl hemma så hjälper han mig att hacka korv (middag idag korvstragonff och ris), men så helt plötsligt en tvär omvändning och han får ett ryck och blir helt förstörd och bara gråter och skriker varpå Joline vaknar ute i vagnen och är lika arg hon. Just då i det ögonblicket så kände jag bara att "nej nu ger jag upp, jag säljer dessa två monster på auktion." eller "vad har jag gjort för fel, vart brast det i uppfostran?" nu vet jag också att alla barn gör såhär men man känner sig bara så maktlös och orklös vissa dagar.
Summan av kardemumman blev iaf att Leon däckade på soffan strax innan 17 och sover fortfarande fast i sin säng, han vaknar nog mellan 06-07 imorgonbitti. Joline var arg för att hon var hungrig och hon åt två stoora portioner med korvstroganoff och ris sen blev det duschen för henne och nu är hon så nöjd och glad och ska alldeles strax gå och lägga sig.
Jag kom fram till att jag älskar mina barn nått så oerhört men ibland måste man få klaga och tycka att ens underbara monster är riktiga terrorister som bara vill att deras mamma ska gå ihjäl.
Kommentarer
Trackback